Skuggar kvällsljuset med handen, bron är bara en siluett. Solen faller liksom jag. Stegen vinglar, jag är full. Full av sprit och tabletter, full av skam. Darrande fingrar fumlar fram sms, förlåt, förlåt, förlåt, förlåt mig. Stryker bort snor och tårar, stryker bort tankarna på alla jag älskar.

Jag är där. Bilarna vrålar bakom mig. Det är nästan mörkt. Jag tänker ingenting längre. Bara kravlar över räcket ut på ful byggplattform. Svindeln vänder världen upp och ner, jag kastar mig platt på magen klänger mig fast i panik och gnyr. Men det stillnar och jag reser mig upp, solen i ryggen knuffar mig framåt. En sekund vill jag ångra mig.

Jag tar språnget.


http://skrivpuff.blogspot.com/ Om att ta språnget

Nu ska jag försöka beskriva hur det känns att ha en sjukdom som långsamt fördummar mig.

Det är grå dimma av oro. Det är en stålhättad spark i magen av plötslig rädsla. Jag får ingen luft, jag kan inte andas, jag vill skrika men jag kvävs.

Det är att minnas ett liv när jag var smartare än många och stolt över det.

Nu glömmer jag vad jag gjorde för fem minuter sedan. Nu gör enkla problem mig förvirrad. Nu är jag ganska ung och redan så här dum. Hur ska jag beskriva rädslan för vad kommande sjukdomskov kommer att göra med mig? Hur ska jag beskriva sorgen över min lyckliga ålderdom som inte kommer att bli av?

Jag kan inte.

Jag tillhör T. Jag är sjuk. Jag vill vara frisk.