Stela människor på bussen hatade mig. En pumpas leende blev snett och hånfullt. Jag som gömde mig under filten, försökte hålla mig kvar.

Andas snabbt luften är vass och för liten. Herregud jag blir galen, jag blir galen jag blir galen på riktigt nu. Det är bara jag och dem. Jag är så ensam.

Sjukhuskorridoren är för kort för en promenad.

Idag ser jag regndropparna på fönstret och tycker om dem. Bussen gungar mig mjukt. Kanske börjar jag om igen.


http://skrivpuff.blogspot.com Om att börja